blogg

blogg

Dagboksanteckningar om vardagen m.m.

För att komma till hemsidan http://travarens.se

Oj, så många år!

NostalgiPosted by Kicki Sun, July 15, 2012 15:13

Det känns faktiskt ganska osannolikt att vi faktiskt har 50-årig bröllopsdag idag.
Det var ju nyss jag fyllde 50 smiley

Något firande har det inte blivit, utöver att Cissi bjöd på middag på restaurang i tisdags.

Jag hade rabarberkaka och vaniljsås med till spårningen idag, det var väl en sorts firande.

Jag fick leta ett tag i lådorna innan jag hittade några bröllopsfoton

Så unga vi var. Jag 18 och Berra 22

Mycket vatten har runnit under broarna, men några stora "världskrig" har det väl inte varit.

Vi har ju under alla år haft hästarna gemensamt, nu är det väl hundarna som blivit Berras nya intresse. För mig har det ju hundintresset alltid funnits tillsammans med hästyrket.

  • Comments(13)//blogg.travarens.se/#post1700

Min pappa

NostalgiPosted by Kicki Fri, March 16, 2012 10:01

Hos Ingrid på Gotland, såg jag igår att hon skrev om att det var väderkvarnens dag.

Då kom jag att tänka på min gamla pappa. Han åkte ofta runt i hela Sverige på sin moped. Han skrev resedagbok och betygsatte vandrarhemmen som han övernattade på.
Bl.a var han på Öland och ritade av gamla väderbitna väderkvarnar, som han sen gjorde modeller av under vintern.

Min far Nisse Karlstedt, var född 1896, var konstnär och samlare, det enda jag ärvt är väl den dåliga vanan att samla och inte kasta bort nåt i första taget. Men han sparade allt från utbrända tändstickor till tomma toalettpappersrullar.

Hans yrke var egentligen målarmästare, och han var otroligt duktig med sina händer. Han har bl.a. gjort filmdekoren till många av Ingemar Bergmans filmer, då han ofta vistades på Gotland, bl.a. Jungfrukällan.

Han hade även gjort en modelljärnväg, stor så den rymde halva rummet i hans 1:a. Där fanns skalenliga byggnader, bl.a. det hus jag är född och uppvuxen i (han hade ritat och byggt det huset).

Jag har inte vuxit upp med min pappa. Jag var inte ens ett år när han och mamma skildes. Han var en slarver och utfattig, så några pengar fick mamma aldrig för min syster och mig. Det var inte många gånger jag träffade min far när jag var barn.

Men när jag gift mig (vid 18 års ålder) så började vi ändå få en del kontakt, och hans sista sommar med mopeden var 1966, eller -67. Då kom han med moppen och hälsade på oss i Dalarna, sen tog han tåget hem till Enskede och mopeden blev kvar hos oss.
Hans hälsa hade börjat vackla och det blev slut på sverigeresorna.

Jag brukade få välja en tavla när Berra och jag hälsade på honom. Den här har han målat 1959, det är en gammal smedja i Värmland. Pappa var ofta i Värmland när han var yngre, stod på torget i Hagfors och sålde sina tavlor.

Den här, från 1958, är en av mina favoriter.

Den här tavlat har han målat samma år som han och mamma träffades, 1936. Min syster Anita föddes 1937, sen kom två flickor till, men dom dog. Gunilla vid 1½ års ålder och en i födseln. Sen kom jag och sen tog det slut smiley.

Pappa lärde sig väva flamskvävnad när han var över 70 år....

senare höll han t.o.m. egna kurser i flamskvävnad

Don Quijote och Sancho Panza. En del vävnader fick jag medan pappa levde, men det fanns många att dela upp mellan oss syskon vid bouppteckningnen på -80talet. Jag har ju även två halvbröder, då pappa varit gift tidigare.

Och så var det väderkvarnarna, det var ju dom som fick mig att skriva detta om min far. Dom gjordes väldigt naturtrogna med sina olika stadier av förfall.
Dom pryder en hylla i bokhyllan.

Små båtar, var också nåt han pysslade med att göra

Här är en modell av en ångmaskin, alla delar är av trä, från minsta mutter. (Jag ser att den behöver dammas)

  • Comments(4)//blogg.travarens.se/#post1578

Fortsatt nostalgi

NostalgiPosted by Kicki Wed, October 19, 2011 11:43

Jag fortsätter att titta igenom mina gamla filmsnuttar. Det är så synd att jag inte kan föra över till datorn.

De flesta banden är i dålig kvalliité, med mycket störningslinjer över bilden.

Det är mycket hund och häst på filmerna. Jag har lyckats filma många av våra fölningar, trots att de flesta sker på natten. Det är många tillbakablickar och tankar som kommer upp när jag går igenom dessa filmer.

Här är jag filmad när jag tävlar i Borlänge 1997, lydnadsklass 1 med Grattis (Hausse Grata, född 1995), det var hennes första tävling, som vi dessutom vann.

Skorpan blir alldeles vild när hon hör hundarna skälla på TVn. Här sitter hon ändå framför, men lika ofta hoppar hon upp och står mot TVn.
Den här filmsnutten är från en träff ute i Skoga 1999 med mina valpar födda 1998.

  • Comments(0)//blogg.travarens.se/#post1432

Diana Pegasus

NostalgiPosted by Kicki Fri, November 12, 2010 10:07

Diana Pegasus hette hon som blev grunden och stammoder i vår hästuppfödning.

Det hela började på en auktion på Solvalla 1972. Vi blev genast förtjusta i det vackra stoet, men det stog i katalogen att säljaren skulle köpa tillbaka henne efter avslutat tävlande. Något som auktionsutroparen dock missade att säga när hästen presenterades. Och det skulle visa sig vara tur för oss.

Diana Pegasus e. Knock Out - Heidemädel 1972, 2 år gammal.

Diana var en underbar häst och den snällaste man kunde tänka sig i stallet. Men hon hade sina egenheter, som hon utvecklade mer och mer under åren.

När man selade henne och la på bakbensbandagen, så var det viktigt att hon genast fick flytta sig framåt så hon kunde sprätta med benen, annars kunde hon lägga sig ner istället, med sulky och allt. En gång när jag sadlade henne för att rida ut så la hon sig ner på stallgången och kröp ända fram till porten.

Som tävlingshäst var hon mycket kapabel, men egen även där. Fick hon inte ledningen så gick hon inte upp i ryggen på framförvarande häst, då hon tyckte att det var extremt obehagligt att få stänk i huvudet. Men eftersom hon var startsnabb så satt hon ofta i ledningen och väl där var jätteduktig.

Diana vann 13 av sina 60 starter. Vi betäckte henne redan som 5-åring, med tanke på att säljaren skulle ha tillbaks henne, då kunde vi låta henne få fortsätta att tävla efter fölning och vi hade ändå en avkomma kvar efter henne. (Det första fölet blev Dianabol).

I tidningen stog det: "Familjelycka, Bertil vann med svärmor Astrid Möllers Diana Pegasus och hustru Kristina var tvåa med Prince Hero ägd av barnen Fredlund"

(Princen älskade Diana, så när hon ledde loppet så ville han vara så nära han kunde när han låg i ryggen.)

Tyvärr hade Diana hela livet problem med sina muskler, fick ofta korsförlamningar.

När hon slutat att tävla blev det bråk mellan säljaren, oss och auktionsfirman. Vi åberopade att inget sagts när hon bjöds ut på auktionen att hon skulle köpas tillbaka. Vi vann som tur var, och hon levde hos oss hela livet, hon blev 23 år.

Hon var inte så lätt att få dräktig, gick oftast tom när hon hade föl vid sidan.

En av hennes egenheter var att hon inte ville bli intagen från hagen, hon var stuteriernas skräck när hon var på betäckning, de kunde få jaga henne i evigheter för att få tag på henne.

Hemma gick det bra om man var två st, man gick bara ut med ett rep emellan sig och motade henne till ett hörn, då stannade hon lugnt och lät sig "fångas".

Hennes liv höll på att sluta i en katastrof.

Det var en vinterkväll 1985 som hästarna kom ur sin hage, skrämda av någonting.
Vi tog bilen för att åka och söka efter dem, när vi fick se alla 4 komma skenande mot oss på vägen. Vi stannade genast, men Diana sprang rakt in i bilen och for över motorhuven och passagerardörren som stod öppen, så försvann hon i mörkret.

Vi följde blodspåren och hamnade hos grannen, där stod hon och skakade i hela kroppen chockad. Höger framknä var uppskuret helt och sträcksenan hängde ut i tampar. Vi kom iväg till Veterinärhögskolan i Uppsala där hon opererades hela natten.

Det här var i februari och hon var dräktig och skulle föla i maj. Det var en nervös tid innan vi visste hur det skulle gå. Hon blev helt stel i benet efter olyckan, så hon kunde inte längre lägga sig ner.

Men eftersom hon var ovanligt intelligent, så kom hon på att hon kunde kasta omkull sig om det var mycket snö i hagen.

Det var härligt att se att hon kunde rulla sig med sitt stela ben.

Så här såg såret ut en månad efter olyckan. Det var ju vinter och kallt vilket inte gynnade läkningen, det blev svallkött i omgångar som fick etsas bort. Men snäll och tålig stod hon medan man dagligen fick lägga om hennes knä.

Men inför fölningen låg jag i stallet varje natt, för jag visste ju inte om hon skulle föla stående.

Men 30 maj kl 1 på natten, så lyckades hon häva omkull sig, födde fram sitt föl och var på benen igen inom 5 minuter!

(Varje gång låg hon bara ner i boxen när det var dags att föla , aldrig annars.)

Fölet hon fick blev hennes framgångsrikaste, vi döpte honom till Dino Bowler, han såldes som 2-åring och sprang in mer än 700.000 till sin ägare. En summa som skulle varit minst ett par miljoner med dagens prissummor.

Med tanke på att hon inte blev dräktig när hon hade föl vid sidan, så blev det inte så många föl, dessutom hade vi otur också.

Ett föl hängde död halvvägs ut, när jag kom ut i stallet en morgon. Det var ett felläge. Fölet satt som en hund och bakknäna kunde omöjligt komma igenom.

Så som den veterinären slet för att vrida det döda fölet rätt. Diana var heroisk som klarade det, veterinären också för den delen. Men han lyckades få ut fölet utan att behöva stycka det först.

På min hemsida under Hästarna kan man läsa mer om Dianas avkommor. Eller gå in på www.travsport.se och söka häst och Diana Pegasus.

  • Comments(4)//blogg.travarens.se/#post1104

Hundar från förr

NostalgiPosted by Kicki Sat, November 06, 2010 09:50

Jag fortsätter min nostalgiska vandring bland mina fotoalbum.

Det måste vara en typiskt åldersnoja att se tillbaka på det här viset, men det är ganska trevligt också att på påmind om vad som varit.

Barsk (Triumphs Barsk) var min första egeninköpta hund han var född 1960.

Han var ett osedvanligt dåligt exemplar av schäfer, att jag bara var 16 år och inte hade förmågan att ta hand om hans dåliga psyke gjorde ju inte saken bättre.

Han vaktade mig enormt och han var "ångestbitare" i trängda situationer. När han började morra åt Berra och gå emellan oss, så var det dags att ta bort honom. Han blev bara 2,5 år.

Detta är Västerhavets Wessie, Bobsi kallad, den mest älskvärda hund man kunde tänka sig och den som fick mig att totalt falla för boxerrasen. Hon var född 1962 på nyårsafton, kom med flyg till Bromma flygplats från Göteborg en kylig februaridag.

Hon var inte det vackraste man kunde skåda, då hon hade en nos så lång att den skulle ha passat bättre på en stövare.

På fotot ovan ligger hon och gottar sig i solen på mammas sommarställe Jungfruholmen i Edsviken. Hon var med oss överallt, vi flyttade ju en hel del under hennes livstid.

När Bobsi fick sluta sina dagar 9 år gammal så var vi faktiskt utan hund i ett par månader.

Jag väntade vårt tredje barn och tyckte väl inte att det fanns tid och ork för en ny boxer utan valde i stället en mindre krävande ras, whippet passade precis.

Bellis (Väpnarens Isabell) här 3 månader (september 1971) blev den nya hunden i familjen, hon gjorde inte mycket väsen av sig, inte ens som liten valp. Tyckte i hela sitt liv att soffan eller annan mjuk plats var de bästa ställena att vara på.

Från hundskolan i Sollefteå kom Björn, (här 1,5 år 1976). Ytterligare en schäfer som inte tillhörde de bästa. Han kom till oss som omplacering vid 10 månaders ålder. Vid 18 månaders ålder fick han åka till Sollefteå för att testas i tre veckor. Han klarade inte deras test, han var både skotträdd och allmänt klen mentalt, hade även höftledsfel. Men jag fick tillbaka honom, enbart för att jag hade hundvana, annars skulle han ha avlivats.

Men vid 4 års ålder började han morra åt Cissis flickkompisar, så det blev oacceptabelt att ha honom kvar.

Björn var tokig i att jaga hästarna i hagen, här är det Prince Hero som försvara sig. En gång blev Björn träffad på ett framben, men det resulterade bara i att han jagade vidare på tre ben.

Fortsättning följer (troligen) smiley

  • Comments(1)//blogg.travarens.se/#post1093

Mer nostalgi

NostalgiPosted by Kicki Thu, November 04, 2010 13:11

Jag har ju tänkt skriva lite om en del av de hästar och hundar som vi haft genom åren.

En av våra första inköpta hästar, långt innan vi börjat med egen uppfödning hette Lucifer, det var en svart hingst alldeles otroligt snäll och jag älskade verkligen den hästen.
Vi köpte honom i början på -60 talet, han hade tyvärr ofta problem med sina ben. Han var väl ingen stjärna på travet precis

Jag red honom ofta uppe i Rommes skogar och på fälten som sedemera blev Dala Aerport.

Lucifer, en så himla snäll och rar häst, att han var hingst märktes det inte mycket av.
Den här bilden är från 1963

Det här är ett av de sista korten som togs på Lucifer taget i början av september 1965. Jag är höggravid, Thomas föddes den 14 september.

Lucifer var född 1956. Han slaktades medan jag låg på BB, nåt som det tog lång tid innan jag förlät Berra för. Jag hade hoppats så att få ha honom kvar som ridhäst. Men naturligtvis hade vi varken råd eller möjlighet till sån "lyx" på den tiden, dessutom fick jag ju fullt upp med att vara mamma.

Som kusiosa kan tilläggas att den mammaklänning, som egentligen är en städrock, man hade ju såna på den tiden, har jag gjort mattrasor av alldeles nyligen. Den var rosa,vit och grönrandig.

  • Comments(3)//blogg.travarens.se/#post1091

Nostalgi

NostalgiPosted by Kicki Sun, October 31, 2010 09:17

Jag bläddrade lite bland gamla bilder och hittade den här.

Utanför vårt stall på travbanan i Romme 1970.
Jag och Berra sitter på huk med barnen Thomas och Cissi, vår första boxer Bobsi börjar bli till åren här, hon var född 1962. Bakom oss står Harriet och Chrille som brukade hjälpa till i stallet, medan Johan längst till höger kom från ett annat stall.

Hästen i bakgrunden hette Pigall Galvator och var en gudasnäll kuse, som Thomas kallade för Pidde Lunt (Pigge Lunk) innan han kunde prata rent.

På den här tiden arbetade jag deltid i Berras stall och hade barnen med mig. De fick åka med i vagnen när jag körde.
Kanske inte det allra säkraste sättet, men det var så man gjorde. Kan väl vara jämförbart med att köra bil utan bilbälte, vilket man också gjorde på den här tiden.

För det mesta hade vi barnflicka, men det här var en period som vi var utan över sommaren.

  • Comments(6)//blogg.travarens.se/#post1087